Brandstod d.v.s. ersättning för liden brandskada, är en gammal institution i Sverige, särskilt vad gäller landsbygden. Redan under landskapslagarna tid stadgas om brandstod. De skilda stadgar som gällde i landets olika delar återfinns i 1734 års lag i byggningabalkens 24 kap. Under 1700-talets mitt diskuterades förslag från allmogen om rätt att bilda egna brandstodsföreningar och därmed befrias från brandstodsskyldigheten. Kravet framfördes av Sunnebo härads allmoge vid riksdagen 1765 - 1766. Kungl. Maj:t biföll denna begäran den 9 december 1766, varefter de första privata lokala brandstodsföreningarna bildades på landsbygden.

Den legala brandstodsersättningen och de nya privata föreningarna ersatte inte skador på större byggnader såsom sätesgårdar, prästgårdar, kyrkor och industrier. Ej heller fanns, förutom i Stockholm, brandförsäkringsmöjligheter för städerna. I Stockholm grundlades 1746 Stockholms Stads Brandförsäkringskontor.

Då det oftare var stadsbefolkningen än landsbygdsbefolkningen som drabbades av de stora bränderna väcktes i borgarståndet vid 1778 - 1779 års riksdag förslag om en allmän brandförsäkringsförening för städerna. Kungl. Maj:t tillsatte år 1781 en kommitté att utreda ärendet. Kommitténs förslag, som godkändes av Kungl. Maj:t 1782, upptog plan på en allmän försäkringsinrättning för såväl städerna som landsbygden. Den 15 april 1782 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse om "Inrättning til en Almän Brand=försäkring", d.v.s. Allmänna Brandförsäkringsfondens första reglemente.

I försäkringsfonden ägde alla städer, utom Stockholm, samt landsbygden rätt att försäkra byggnaden och fasta inventarier. Försäkringarna omfattade inte lösöre.

Den 31 oktober 1782 startade Allmänna Brandförsäkringsfonden sin verksamhet. Fondens första försäkring kom att gälla Almby kyrka i Örebro (bilden till höger). Försäkringen tecknades år 1782 och gäller än i dag.
(Bilden är hämtad ur Brandförsäkringsverkets arkiv).

Försäkringsavgifterna var lika såväl för landsbygden som för städerna, ett förhållande som rätt snart framkallade klagomål från landsbygdens försäkringstagare vilka ansåg att de inte skulle vara skyldiga betala lika höga avgifter då brandfaran på landet ansågs mindre än i staden. Flera stora bränder i Göteborg och Uddevalla hade åderlåtit fondens kassa. Av ersättningarna utgick 89,5 % för stadsbränder mellan åren 1783 - 1808. Direktionen beaktade klagomålen och inlämnade år 1807 ett förslag till Kungl. Maj:t om en förändring av fonden, så att den skulle delas i en stadsfond och en landsfond under gemensam förvaltning. Förslaget godkändes. Vid detta tillfälle bytte inrättningen namn till Allmänna Brandförsäkringsverket.

Lantfonden klarade sig ekonomiskt väl efter delningen men för stadsfonden var det svårare. Flera städer framför allt Göteborg, Norrköping och Borås hemsöktes av stora, och för försäkringsfonden dyrbara, bränder. Till slut tvingades stadsfonden, p.g.a. katastrofbränderna i Borås och Åbo år 1827, träda i likvidation.

År 1828 bildades i stället två självständiga försäkringsbolag. Lantfonden fick namnet Allmänna Brandförsäkringsverket för byggnader å landet och stadsfonden nystartade under namnet Städernas Allmänna Brandstodsbolag
Allmänna Brandförsäkringsverket för byggnader å landet existerar ännu, numera med namnet
Brandförsäkringsverket.